Det trappsteget som jag står på för tillfället.



Såhär i slutet utav gymnasiet så börjar dom ändlösa frågorna angående våran framtid att komma.

Jag känner igen detta mycket i när vi var i slutet utav högstadiet skulle välja ett gymnasieprogram. Det kändes som det avgörande. Som det slutgiltliga. Så där stod jag på trappslutet, 15 år, och av en slump skrev jag in en annan ort som ett förstahandsval. Utan att riktigt veta vad jag gjorde skrev jag ner de 7 bokstäverna. Jag, som annars planerar mitt liv i minsta sekund.

Och är det något jag har lärt mig de senaste tre åren så är det att trappslutet är så långt ifrån. Talesättet "Livet är kort" har nog ibland gjort mer ont än gott. Livet är långt. Gör det som faller dig in. Lyssna inte på vad alla andra anser. Det är livet däremot för kort för. Du kommer alltid att klara dig.

Det är anledningen att jag inte har planerat min framtid efter studenten. Jag kommer att ta det som livet erbjuder mig. Kanske flyttar jag 5 mil? Kanske flyttar jag 60 mil? Det spelar inte så stor roll. Jag vet vad jag vill göra i framtiden, men det kanske inte passar mig just nu!

Då, för tre år sedan, trodde jag att det var slutet på en trappa. Det är inget slut på en trappa, det är ett steg på din trappa.